Dublin, 2011
Meningen är att man ska betala in sig och sedan, liksom en snitslad bana, ta sig genom alla våningar för att sedan avsluta sin vistelse med en gratis Guinness i Gravity Bar högst upp. Eva-Lena och John var redan där. Inte bara på plats utan redan i Gravity Bar så jag och David betalade två biljetter, hoppade hela studiebesöksbiten och tog hissen till toppen.
Jag och David var lite hungriga så vi tog hissen ner igen. Fast bara en våning. Till någon form av pub/fik-historia. Jättefint där! Men mackorna var ingen höjdare. Det fick oss att verkligen ifrågasätta Irländarnas matvanor. Det var någon form av röd salsa på frallan. Istället för smör. Det var faktiskt kräkvarning på den och det säger jag endast för att jag verkligen försökte få i mig den.
Så vi tog hissen upp igen där den riktiga maten fanns. Det är mycket B-vitamin i Guinness ska ni veta. Inte som ölen hemma i Sverige inte.
Lokalen var ju helt outstanding! Och vilken utsikt sen! Och ölen!
Det var min absolut första Guinness. Den var gratis så jag vågade smaka. Jag tycker ju inte om öl i verkligheten så jag var jättefeg. Men så onödigt. Guinness är av en helt annan sort. Går inte att jämföra med något annat. Inte ens öl.
Där satt vi precis hela dagen och hade det supertrevligt. Det kom och gick folk kring vårt bord men vi lämnade inte förns sista bussen skulle gå tillbaka till city. Men vi missade den och fick ta taxi.
När vi ändå skulle ta taxi så passade vi på att besöka The Store längst ner. Eva-Lena och David provade tjusiga hattar och jag souvenirshoppade. Om man handlade för ett tiotal euro så fick man en glassten med en äkta Guinnessdroppe i. Jag och David fick tre. För det var svårstoppat där inne alltså. Jättesnygga saker. Dessutom hittade David det viktigaste av allt; en ny plånbok med en särskild ficka för beer money. Så passande!
Jo men visst, så är det. Hela alltihopa är byggt kring en jättepint!