Någonstans i livet

Den här dagen tar nog priset. Av alla skitdagar man haft så var nog den här värst.

Vi var ute i god tid imorse, skulle hämta miniskidor i källaren, gå ut med Taz, ta det lugnt till dagis... nja! Det börjar med att en idiot öppnar fönstret och hänger ut och skriker på mig om att jag ska hunden kopplad och att jag drar in bajs i trapphuset(?!) och massa annat dravel. Jag står bara tyst tills jag inte kan hålla mig längre (typiskt mig) och ropar tillbaka att jag faktiskt inte ens bor i hans hus. Jag syftade då på allt bajs i trappen. "NÄ!" skriker han tillbaks. "Det är väl därför som du låter han springa där då!". Ja, typ så trevlig var han halv tio på morgonen. Och hans tant stod i bakgrunden och hejade på.
1. Jag tar alltid upp bajset.
2. ALLA hundar pinkar och skiter där.
3. Nämn 1 människa som går på den plätten i vanliga fall.
4. Brukar den gubben klättra omkring där i snödrivorna så att det på det viset kan störa honom?

Suck... säger jag bara... vissa har för lite att göra. Det känns lite skumt att han håller koll på mig faktiskt...

Ja, sen när vi kom in så var inte min hundvakt hemma så jag fick i panik och förtvivlan ringa Micaela. Hon låg och sov (vilket jag också skulle gjort om jag hade haft facit) men efter ett tag kom hundvakten. Efter diverse krångel om tider och annat så kom vi äntligen iväg. Utan skidor. Det var ett väldigt viktigt par skidor faktiskt eftersom det var Myranloppet kl.10.00. Leia blev utan och förkrossad. Hennes dag var förstörd. Så det var krokodiltårar hela vägen till dagis och när vi kom fram så ville hon varken ha dom röda vantarna eller dom svarta, så hon fick frysa. När jag kommer till Gordons dagis så är det skidåkning mitt där jag ska fram så jag fick gå in och möblera om bland vagnarna i hallen och sen ut på andra sidan. På 3 minuter var jag framme vid busshållplatsen. Jag skulle kallat det rekord om det inte var så att det var första gången jag skyndat mig till bussen. Sen får jag stå och VÄNTA på den... samtidigt som jag håller på att bli till ett snöberg då det var 2 traktorer och 2 lastbilar som höll på och lasta bort snö precis där, precis då.

När jag kommer till skolan så är det väl ganska lugnt. Jag är helt väck i kolan så det går inte riktigt i samma tempo. Ingenting att klaga på egentligen.

Dags att hämta barnen.
Dumdumdumdumdumdum....
(Hajen-musik)

Gordon sov. Gick strålande.

Leia ville inte ha täckbyxor.
Ville INTE ha täckbyxor.

Efter 15 minuter börjar jag bli svettig.
Vi lockar med ett paket hon fått tidigare, vi erbjuder hjälp med strumporna... (ja, VI. Plural. De flesta som jobbar där var med och hjälpte till så gott dom kunde). Leia hade världens raseriutbrott. Jag har aldrig sett värre. Åtminstone inte vad det gäller Leia. Hon skrek, och slogs, grät och sparkade. Efter säkert en halvtimme (och plaskböt) tvingar jag på henne byxorna och skorna och jackan och mössan, ja, allt som hon tagit av sig igen för att hon var så arg. Sen skrek hon, det högsta skriket i mannaminne, i två kvarter tills jag lyfte bort henne och började gå själv. Då bad hon om ursäkt och skärpte till sig.

Vi närmar oss hemmet och kissplätten med den arga gubben.

Vi hämtar ut hunden.

Vi går på promenad. Åt andra hållet. I koppel. Med bajspåsar i fickan.
Han måste blivit nöjd, gubben.

Åh, vad skönt. Dagen är avklarad!


Nej.

Inte då.


Vad ser jag i trapphuset, på min våning?
Om inte...

En fågel.

Ja... vad skönt. Precis vad jag behövde.

Så, den flyger in till mig och sätter sig på alla gardinstänger den kan hitta tills den äntligen ser mitt vidöppna fönster (minus en miljon ute) och flyger....... inte ut. Den sitter där. Och tittar ut. "Ute och inne på samma gång. Helt perfekt", tänkte den. Och satt kvar.


Jo, men den flög ut sen men jag hann ta 7 kort på den först. Och vädra hela lägenheten.






Det var min dag det.
Imorgon kan ju bara bli bättre.