Någonstans i livet

Två söndagar i rad har vi spelat bingolotto. Förra veckan vann vi en ny lott så det var givet att spela söndagen efter också. Leia tyckte det var riktigt skoj och höll stenkoll på när reklampauserna var slut och "Bingolotta" började igen.

Den här gången vann vi ingenting och det tyckte ju Leia var skamligt.

- Nä, nu måste jag ringa, mamma.
- Var ska du ringa då?
- Till Lotta! (talar med självklar röst)
- Jaha..? Vad ska du säga till henne då?!
- Jaa... Varför vinner inte VI då??!


Och nu för tiden så får man ringa in även fast man inte vunnit. Så det gjorde vi.
En automatisk Lotta-röst startade och talade om att vi inte hade gått vidare.

Vi ringde igen.

Och igen.

Och varje gång försökte Leia avbryta Lotta-rösten med ett:

- Lotta Lotta Lotta Lotta Lotta Lotta Lotta Lotta Lotta Lotta!!!!!

Och varje gång la Lotta på.

- Varför svarar hon inte, mamma?
- Men hon sitter och lyssnar på Lill-Babs nu, ser du.

Det går en stund. Lill-Babs sjunger klart.

- Nu, mamma, nu! Nu kan vi ringa!



Lilla, lilla, lilla Leia... Hon väntar med att ringa tills Lotta inte på något vis kan vara upptagen med annat. Så hon kan svara i telefon istället.

När man är 4 år är livet så uppenbart.