Vi carpade lite diem. Ganska många diem för att va exakt

Jag har en vän som jag har haft hela livet. Vi har gått igenom allt tillsammans. Vi gick i skolan tillsammans, sjöng tillsammans, träffade våra första kärlekar tillsammans. Gjorde alla rackartyg tillsammans, tjyvrökte tillsammans, köpte första bebismössan tillsammans. Men framför allt så har vi skrattat tillsammans.

För 8 år sedan skiljdes vi åt. Jag flyttade till Dalarna. På 8 år har vi träffats 1 gång, över en dag. En gång som inte riktigt rymde återblickar, samtal eller skratt.

I helgen kom hon och hälsade på. Min vän, min uppväxt, min barndom, min ungdom. Och det var precis som förr. Rörande överens, lika galet, lika roligt. Men som vuxna. Den här gången kom hon i bil, inte med buss. Den här gången kunde vi prata barn, inte barnnamn.

Likväl som vi hade mycket att ta igen kändes det som om vi hade fikat bara dagen innan. Vi började där vi slutade för 8 år sedan och med en kopp kaffe i handen säger hon "Jag känner ju dig, jag ser på dig om det är nåt." Och så är det. Ränderna sitter hårt som fan och även om vi kanske har prickar så vet vi om varenda en av dom.

Kommentera här: